I artikeln var följande tips publicerade:

Kontrollera vad som skrivs om dig. Sök upp de bloggar, eller diskussionsforum där ditt namn kan tänkas figurera. Antingen manuellt eller genom en automatiserad tjänst. Stava ditt namn på olika sätt så att du får fram många träffar.

Var förberedd. Medierna snappar lätt upp vad som skrivs om dig på nätet. De utgår ifrån att det finns ett korn av sanning, även i rykten. Om ryktet även gäller ditt företag, ta hjälp av kommunikationschefen för att bemöta påhoppen.

Var försiktig med motattacker. Det lönar sig sällan att besvarar kritiska inlägg på bloggar. Det kan till och med förvärra ryktesspridningen. Om ryktesspridningen är massiv och går ut över ditt företag kan du lägga ut egen information på företagets sajt där du klargör fakta.

Kontakta dina partners. Om du hittar något som är riktigt sårbart för din karriär: Kontakta dina ägare, intressenter, kunder och partners genom ett utskick där du ger dem den korrekta versionen. Använd denna metod med urskiljning.

Odla ett positivt varumärke. Lägg ut profiler på sociala forum. Då har du kontroll över vilken bild som sprids av dig.

Andra bloggar om: DN, Dagens Nyheter, Chef, ledarskap, rykten, rykteshantering, omvärldsbevakning, internetbevakning, Lerdell, Lerdell Investigations, rekrytering, Facebook

Så det är verkligen utmärkt att .SE i dagarna publicerat en Interguide “Ungas integritet på nätet: En guide för föräldrar, pedagoger och andra viktiga vuxna” författad av Johnny Lindqvist och Ewa Thorslund.

Det är en mycket bra rapport, särskilt i sin ansats att inte överdriva och ropa på vargen, vilket är vanligt när ungas internetanvändande diskuteras.

Samtidigt duckar inte författarna för de problem som nätet kan föra med sig som mobbning, grooming och presentation av den egna personen på nätet.

Eftersom jag ofta får frågor om hur vuxenvärlden bör förhålla sig till unga på nätet är det med intresse jag noterar följande frågor som räknas upp i guiden:

• Vad har du gjort på nätet idag?
• Kan du inte visa mig nåt kul ställe? Alternativt: Kan jag få sitta med när du spelar WoW nästa gång? Alternativt: Visa mig den äckligaste film du sett på YouTube…?
• Känner du någon som råkat illa ut eller kontaktats av någon som sagt något dumt? (Obs! Det finns en pedagogisk poäng i att tala om en tredje person för att avdramatisera en smula.)
• Hur brukar du göra när du presenterar dig på nätet?
• Vilka har du på din kompislista?
• Brukar du tro på allt du läser och hör? Om inte, varför?
• När du lägger ut en bild eller film, vem vill du ska se dem?
• Och, har du tänkt på vad som kan hända med dina bilder och filmer?
• Brukar du skicka eller lägga ut bilder på andra? Om så, brukar du fråga om lov?
• Du vet väl att det aldrig är okej att bli kränkt? Du vet väl att man ska säga ifrån om något känns fel?
• Skulle du prata med mig om det händer “nåt knas” på nätet?

Jag rekommenderar alla vuxna att ta till sig denna guide.

/David Lerdell

Det handlar dock om en öppenhet som medarbetarna måste använda sig av på ett medvetet och ansvarsfullt sätt så att inte felaktiga bilder av det egna företaget eller skadliga rykten sprids.

Detta säkerställs genom en gedigen omvärldsbevakning av Internet, där man fångar upp vad medarbetare, kunder och konkurrenter sprider för information om det egna företaget.

Vad som är intressant ur ett internetstrategiskt perspektiv är anonymitetsfrågan. Från början var personerna bakom upproret/uppropet anonyma. Men när de trädde fram – och hur svårt kan det ha varit för ledningen att räkna ut vilka personer det handlade om – så nådde man framgång. Åtminstone har man haft en “positiv diskussion”.

I artikeln påpekar upprorsmakarna att det varit svårt att nå fram till ledningen med synpunkter och krav. Men när man anonymt samlade krafter på Facebook lyssnade till slut ledningen. En första reflektion är att det kanske hade varit lämpligt att ta denna typ av diskussioner internt och varför inte på en intern wiki? Det finns ju dessutom en skånsk aktör som erbjuder intressanta wiki-lösningar för företag och organisationer, nämligen Incentive.

Sedan vill man ju veta hur ledningen fick reda på upproret. Hade de egen omvärldsbevakning av Internet eller fick de reda på först efter att någon tipsat om gruppen på Facebook.

/David Lerdell

Det var anledningen till att jag för ett par år sedan tog kontakt med Sara Andersson, sökstrateg på Search Integration AB, då jag insåg att sökmotoroptimering är avgörande för att sprida budskap på webben.

Vad jag då inte insåg var att PR och kommunikation i form av bloggar, social media, pressmeddelanden mm även stödjer sökmotormarknadsföring!

Det är därför väldigt roligt att vi idag kan presentera nya tjänster inom området sök-PR.

Det är ett fenomen vi känner väl till, och bevakar för klienters räkning.

Däremot kan man konstatera att de flesta av de svenska grupperna har väldigt få anhängare (om det inte gäller Peter Jidhe, förstås), och har ännu ingen större kommersiell betydelse.

Än så länge, det vill säga. Så lite omvärldsbevakning i form av Internetbevakning är naturligtvis att rekommendera.

Hör gärna av er med tips på liknande fenomen, om ni har några.